Negativt - Glad eller besviken?

Ibland så kan kroppen spela ett sprätt på en och hur den vill att man ska hoppas, men samtidigt inte vill göra det på samma gång. Min kropp är faktiskt expert att få mig att tänka på så mycket olika sätt och ibland undrar jag vad det är som får den att göra som den vill. Jag önska jag kunde förstå ibland, men samtidigt ibland så tror inte jag att jag vill veta exakt hur den tänker. Jag blir så trött i hela kroppen, genom att tänka hur det är och allt, jag önska verkligen att livet vore enklare. Gjorde igår morse ett graviditetstest som fick resultatet negativt, ingen kan förstå hur mycket jag önskar att få bli mamma en vacker dag. Men just nu i dags läge är det inte rätta tiden till att bli det, men jag vet att jag alltid skulle göra det bästa för att få barn och det spelar egentligen ingen roll om hur situationen skulle vara. Jag skulle göra allt i min makt för att vara en av de bästa mamman i världen till mitt barn. Jag är väldigt glad över att inte vara gravid, men samtidigt har jag en stor besvikenhet också, vilket är väldigt skumt på ett eller annat sätt. Undrar ibland hur det kan komma sig att man kan känna två helt olika känslor egentligen. Det är så komiskt på så många olika sätt och jag önska jag kunde sätta mitt finger på vad det är som får mig att känna som jag gör. Känner att jag på de senaste månaderna har haft känslor som jag aldrig har haft det och mitt humör är inte likadant. Jag kanske ändras och blir en annan människa, men jag måste lära mig att hantera dessa känslor jag har. Samt kunna lära släppa den besvikenhet och blicka framåt. Det är lättare sagt än gjort, tror många kan se sig i mig och mina känslor. Mitt dröm är att skaffa en familj tillsammans med personen som jag älskar mer än något annat i hela världen, den jag vill spendera resten av mitt liv. Ibland känner jag att jag har gett upp kärleken på grund av mitt arbete, inget av de förhållande jag har haft har fungerat på grund av mitt arbete och de har verkligen varit helt annorlunda och jag känner verkligen hur jag saknar något i mitt värld. Jag känner mig väldigt ensam och jag hatar den känslan, jag vill känna mig betydelsefull för någon. Jag vill kunna vara någon annans bättre hälft, precis som jag vill kunna ge detta till min bättre hälft. Jag vet att jag svamlar ganska mycket nu på den senaste tiden om samma saker, men detta är något som tynger mig något enormt och det är hit mina tankar går och för er som inte bryr er. Jag skiter i det, ni behöver inte läsa om ni inte vill det. Personligen är jag en ganska enkel person, de är så jag ser mig och har alltid gjort, men börjar känna hur mitt liv blir allt mer och mer komplicerat och känner hur jag bara blir nerdragen i en mörk grop. Jag funderar hur jag bara ska kunna bryta mig ur detta mörka hål. Jag vill känna mig glad igen, jag vill kunna leva mitt liv, jag vill kunna se min framtid, jag vill bara kunna vara mig själv. En av mina största svagheter är att jag tänker alldeles för mycket och varför ska jag tänka så mycket som jag gör, det förstår jag inte egentligen. Tror det gör det hela mer komplicerat än vad de egentligen borde vara. Jag måste våga chansa och inte tänka så mycket kring de besluten jag gör. Våga göra fel, våga erkänna sina misstag och jag vet att jag kommer kunna bli starkare. Samtidigt som jag måste våga visa mig svag. Jag måste kunna känna mig trygg med att gråta bland de som jag känner mig trygga hos, jag måste kunna visa min svaghet för dem. Men jag behöver inte vara stark hela tiden, ingen tjänar på det i längden och speciellt inte jag, jag kan inte vara stark. Jag är inte stark hela tiden, jag är en väldigt känslosam person och det bara att tänka på saker som tynger mig får mig att få tårar. Det är hur jag är och detta måste jag våga visa, måste kunna våga vara mig själv utan att vara orolig över att andra ska dömma en för den man är. Jag är stolt över mig själv, inget annat betyder något för mig egentligen. Men ändå ska man sätta upp en mur, helt i onödan och detta är något som jag vet att jag måste börja arbeta bättre med, hur svårt det än så är detta något jag måste förändra för att låta mig själv få vara den jag är utan att känna hur jag måste leva på ett helt annat sätt mot vem jag egentligen är. // Pillan